Jag föddes 1946, Israel 1948. Min far, som slagits i den danska motståndsrörelsen under kriget, var under min uppväxt en varm Israelvän liksom hans andra hustru som var en av de danskar med judiskt blod i ådrorna som tvingats fly till Sverige. Jag växte upp i Herbert Tingstens Sverige och Herbert Pundigs Danmark med bilden av Israel som ett hem för de förföljda och med historierna om de israeliska kibbutzerna som fick öknen att blomma. Jag stod på Israels sida i kriget mot Egypten 1956 och såg det som en Davids kamp mot Goliat. Och jag minns tydligt den i sexdagarskriget mot Egypten 1967 segerrike Moshe Dayan, med sin svarta lapp för ögat, Golda Meir som blev kvinnlig premiärminister 1969 och Abba Eban med sin bildade engelska accent. Ja, jag är uppvuxen med bilden av Israel som ett i grunden europeiskt land och som ”Mellanösterns enda demokrati”.
Någonstans runt 1970, när de palestinska flyktingarna drevs ut ur Jordanien och flydde till Libanon och Leila Khaled inledde de palestinska kapningarna av civila israeliska flygplan, började bilden spricka.
Var historien om Israels födelse inte också historien om mordet på Folke Bernadotte av Sternligan under ledning av den blivande israeliske premiärministern Yitzhak Shamir? Var Palestina verkligen ”ett land utan folk” som väntade på ”ett folk utan land”? Varför hade jag aldrig hört talas om al-Nakba - katastrofen - där 700 000 palestinier - 85% av den arabiska befolkningen - fördrevs av israeliska terrorgrupper och palestinska byar ödelades och palestinsk egendom exproprierades?
Och jovisst, öknen blommade, men var det inte med hjälp av stulet palestinskt vatten?
Och var Israel verkligen en demokrati när medborgarskap grundades på religion och landets arabiska befolkning diskriminerades?
Och mina tvivel växte: när Israeliska trupper eller Israelstödda miliser massakrerade palestinska flyktingar i Tel al Zatar 1976, och i Sabra och Shatila 1982 eller ödelade Jenin 2002.
Israeliska agenter kidnappade Mordechai Vanunu i Italien 1986 för att han avslöjat Israels hemliga atomvapenprogram.
Israel började tortera palestinska fångar med hjälp av ”skakning”.
Israels byggde ”skyddsmuren” på palestinskt område trots kritik från den internationella domstolen i Haag.
Den israeliska armén dödade fredsaktivisten Rachel Corries när hon försökte stoppa rivningen av palestinska hus.
Och min skepsis växte.
Och under alla dessa år, oavsett ”fredsprocesser” och olika israeliska regeringar, amerikanska presidenter eller FN-resolutioner ökade de israeliska bosättningarna, vägspärrarna, militärkontrollerna, genomfartsvägarna ”Endast för israeler” och antalet bosättare på den ockuperade Västbanken och Israels kontroll över vattentillgångarna, samtidigt som de av palestinierna kontrollerade områdena krympte, situationen för palestinierna förvärrades och antalet dödade palestinier var tre gånger större än antalet dödade israeler.
Jag började alltmer se Israels agerande som en mycket systematisk etnisk rensning - det som militärer och politiker i det före detta Jugoslavien nu ställs inför rätta för i den internationella domstolen i Haag (som Israel f.ö. aldrig har erkänt.)
Israels anfall på Gaza har stärkt mig i den uppfattningen.

Den 6 – 9 mars kommer israeliska tennisspelare till Malmö för att spela mot Sverige i Davis Cup. De representerar det Israel som har dödat hundratals palestinier bl.a. genom att beskjuta FN-skolor där civila har tagit sin tillflykt, som har hindrat sjukvårdspersonal från att undsätta de skadade, som har bombat de sjukhustält som Danmark skickat för att hjälpa de nödställda, som har beskjutit Röda Korsets transporter och dödat chaufförerna som försökte föra in mat till de hungrande, som har låtit stridsvagnar skjuta sönder Svenska Kyrkans sjukvårdsklinik och som har hindrat världens medier från att rapportera om förbrytelserna.
De som kallar sig Israels vänner talar sig varma för Israels rätt att ha ett internationellt idrottsutbyte men vill inte tala om hur Israel förhindrar palestinska idrottsmän och –kvinnor att tävla i Palestina eller i andra länder eller Israels konsekventa ödeläggande av allt som har med palestinsk kultur och utbildning att göra; skolor, universitet, museer, konstsamlingar; hur israeliska soldater slår sönder datorerna och pissar och skiter på de palestinska barnens skolböcker och torkar sig med deras teckningar.
De som kallar sig Israels vänner talar om Israels rätt till självförsvar men vill inte tala om Israel som ockupationsmakt och de dagliga förödmjukelser som israeliska soldater utsätter palestinier för där palestinska kvinnor tvingas föda vid vägspärrarna och sjuka palestinier dör för att de nekas medicinsk hjälp.
Anhängarna till Israel förnekar de israeliska krigsförbrytelserna: bruket av vit fosfor i tätbebyggda områden och användandet av civila palestinier som levande sköldar, och påstår på fullt allvar att de döda civila palestinierna inklusive barnen alla har dött av någon sorts misstag samtidigt som de antyder att arabiska föräldrar inte älskar sina barn lika mycket som vi andra ”civiliserade människor” gör utan medvetet föser dem framför sig när kulorna viner och bomberna faller.
Och när Ilmar Reepalu, kommunalordförande i Malmö, vill stoppa matchen med hänvisning till de 400 dödade palestinska barnen svingar Mats Skogskär, Sydsvenskans egen Per Ahlmark, antisemitstämpeln över hans huvud: ”Anklagelsen om barnamord har när den riktas mot judar… en alldeles särskild historia … Att judar mördar barn, t.ex. för att använda deras blod i religiösa ritualer, är en klassisk antisemitisk myt…” Man häpnar. Moderaternas Anja Sonesson är bara rädd för att Malmö kommer att förlora ekonomiskt på sitt moraliska ställningstagande.

1968 lyckades ett par hundra demonstranter stoppa Sveriges tennismatch mot dåvarande apartheidstaten Rhodesia i Båstad. Demonstranterna, av vilka många var mina vänner, kallades i pressen för lortiga ligister, slödder, pöbel, mobb, yrkesdemonstranter, långhåriga saker och vilda djur. Dagens demonstranter riskerar dessutom att beskyllas för antisemitism och ekonomiskt lättsinne. Likväl har de rätt! Som Mats Wilander sa häromdagen: ”Det finns saker som är viktigare än tennis.”

Israel ockuperar med terror och tortyr Sen snackar dom om fredsprocess Ja, det är nästan så man spyr Medan Västbanken och Gaza hålls i schack med militär kan israeler spela tennis Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!